Jasmines blogg

Nangadef!

Nu ska jag tillbaka till the smiling coast igen! känns helt otroligt att jag ska tillbaka till samma resmål. Det ska bli så kul att träffa alla mina kompisar som jag fick där i april!!!

Den här gången åker jag inte ensam. Utan med mamma och min bror och några andra. Ska bli ännu roligare att ha någon att dela alla upplevelser med. Sen kan jag nog bli lite av en guide till dom andra. haha.

Jag åker bort i nio dagar. Och när jag är tillbaka är den tre veckor kvar till kemitentan. Kanske inte har berättat att jag pluggar till tandläkare än? Idag hade vi en självevaluering som jag tog på blodigaste allvar, och jag klarade mig med stooor marginal! =)

Jag tänkte kolla upp lite med SOSbarnbyar och så. Känner att jag inte riktigt behöver titta till krokodilerna nu igen.. haha. Man kanske kan gå dit och på något sätt kunna hjälpa till =).

Nu ska jag lägga mig så fort som möjligt. Börjar tidigt imorgon. Skriver så fort jag kan nu.. blev ju så stressigt nu med. PUSS!

Salam.

Nu är jag tillbaka från resan till Iran igen. Gud vad fort tiden bara rinner iväg. Jag hann inte ens skriva att jag skulle åka tillbaka dit på reseguiden innan jag åkte..

Jag tog studenten den 6 juni och åkte till Iran den 12. Så det var mycket stressigt och jag hann liksom inte ta med mig de småsakerna som jag hade planerat från förra året att jag skulle ta med och visa mina släktingar. Till exempel skulle jag ta med lite gitarrnoter till en kusin och drinkrecept till en annan. synd.

I år så tjatade jag från första början av resan att jag ville iväg och resa i landet. Till slut åkte vi till Shiraz, i södra Iran, för att se Persepolis (Takhte Jamshid). Därifrån har jag nu många fina bilder som jag måste lägga upp. Vi åkte ju självklart inte direkt till Shiraz, utan besökte den religiösa staden Qom och även Esfahan på vägen.

En av mina närmsta kusiner skulle även gifta sig, vilket innebar mycket arbete i sig. Vi hade bröllopet i shomal, vid havet i norra Iran. Inte bara bröllopet utan även dagarna innan och efter var en upplevelse som jag aldrig upplevt förr.

Förresten så kom jag in på tandläkarutbildningen på ki här i Stockholm!! Det fick jag reda på dagen innan bröllopet, så allt blev lite roligare =). Jag ska lägga upp bilderna så fort jag får lite tid över.

Tusen kramar. Ya Ali

Nangadef!

Nu har jag varit tillbaka i snart en vecka redan. Jag har dock inte haft tid att skriva hur det var än... Men vi har ju så otroligt mkt att göra i skolan den sista tiden på gymnasiet. Jag har extra mkt eftersom jag var borta i två veckor...

Det är så svårt att sammanfatta resan såhär kort, speciellt eftersom jag inte har lagt upp bilderna än. Men jag hade det verkligen som väntat ordentligt roligt. ALLT var nytt för mina ögon! Folket var det bästa på hela resan. Riktigt vackra människor, som utan smink och andra medel är otroliga skönheter. Jag har träffat på många nya djur, vågade till och med klappa en krokodil (!), och en apa hoppade upp på mitt knä när jag gav den en jordnöt! :)

Vi var på en resa in mot gambia längs floden. Då vägarna inte är asfalterade tog en resa som här hemma skulle ta en timme eller så, betydligt längre tid. Vi kom fram till Bintang Bolong, vilket hade en otroligt fin lodge där vi övernattade. Vi åkte på lite båtturer på floden, och besökte bland annat James Island, vilket var den ö där Kunta Kinte var fängslad innan han blev förd vidare. Det var hårt och nedstämmande att se detta, men efter det så uppskattade jag gambianernas vänlighet mot oss vita ännu mer.

Nu måste jag springa iväg och plugga fysik. Lovar att berätta om resan närmare och lägga upp bilder så fort jag får tid. Jag har ju faktiskt lyckas flytta direkt innan resan, så mitt rum är inte klart än. I tisdags hade jag min skiva, som turned up to be mycket rolig.

Om exakt en månad nu är vi på väg till Iran! heeeeeeeelt galet.

Tusen pussar

Hallå!

Nu fasen har jag tagit mod till mig. Nästa resmål är Banjul! shit shit shit. Hur läckert som helst! Jag åker om exakt 10 dagar, och stannar i två veckor.

Min syster bor där nu ska ni veta. Hon jobbar där som tandläkare sedan någon månad tillbaka. Jag ska bo hemma hos henne och hennes pojkvän som har flyttat dit från Paris. Så det läskiga är att jag ska åka dit ensam. Inte nog med att jag är rädd för malaria och sådär, så är jag allra räddast över att jag kanske kommer bort när vi ska mellanlanda på Teneriffa =(

Jag började äta malariaprofylax i lördags. Lariam äter jag. Jag kände av biverkningar på en gång, kände mig yr, otroligt illamående, dålig i magen och så var jag allmänt deppig. Hade svårt att sova och var liksom negativ till allt. Nu när det har gått sex dagar känner jag mig som normal igen. Tyvärr måste jag ta nästa tablett imorgon och det känns verkligen som om det är djävulens pillar jag måste äta... Det jag inte vet är när jag ska ta biverkningarna på allvar och börja tro att det kanske är tecken på att det ska bli värre. Tänkte ni också sådär? Läkaren sa att jag skulle väga bieffekterna mot själva sjukdomen. Men ändå.. hur vet man?

Jag kommer hursomhelst komma hem brun och fin till studenten!!!! Och full av nya erfarenheter och tankar. Det är det som är så himla spännande med resor. Det spelar ingen roll hur många gånger man är iväg, varje gång man är tillbaka känns det ändå som om man har lärt sig tusen nya saker.

Planen för dessa två veckor är inte alls lagd än. Min syster ska ta ledigt några dagar, så ska vi iväg och kolla på lite spännande djur och besöka de närliggande byarna. Jag ska även till hennes jobb och se hur hennes arbetsplats ser ut. Ni får hålla tummarna för mig att jag inte blir sjuk bara....

När jag är tillbaka från Gambia är det mycket annat på schemat. Jag ska ju flytta nästa vecka, och sedan är det många studentskivor och så måste jag ju inreda mitt nya rum. Den 6 juni tar jag studenten om du undrade! Med 20,0 i snitt!!!! WOHOOOO. Håll gärna tummarna för att jag kommer in på rätt linje också... Den 12 juni ska jag tillbaka till Iran! Längtar så otroligt mycket.

Förresten så ska ni veta att vi firade nyår igår. På vårdagsjämningen välkomnar vi våren och hoppas på ett nytt år av hälsa och lycka.

Noroozetan pirooz!

Puss.

Hej!

Nu har jag valt ut ett fåtal bilder från Iran, som togs i somras. Haha, lång tid det tog va? Jag hoppas att det finns någon som tittar på dem. Men ärligt talat så hade jag lite problem med att välja ut bilderna, först och främst så tog jag MILJONER foton. För det andra så vet jag liksom inte vad ni vill se, vägarna, husen, naturen, folket? Men jag försökte ta lite av allt. För det tredje så kan man ju inte lägga upp vilka bilder som helst från Iran, misstänker jag. Jag vägrar chansa.

Titta och njut! Kommentera gärna.. Jag lägger nog upp fler om jag ser att ni vill se dom! Haha :). Sen är det dags att välja ut lite videor också.

Hej!

Nu har jag äntligen varit på Gotland! Visby är ju helt underbart! Jag hälsade på min syster som bor där för tillfället. Hon bor i en liten gullig lägenhet innanför murarna i Visby.

En av dagarna gick jag på en promenad (ensam :(, eftersom syrran borrade tänder) utmed muren. Det var faktiskt fint, och intressant. Det var en äldre kvinna som började prata med mig om berätta lite om muren när hon såg att jag tog ett foto på en av portarna! Det var kul att höra hur stolta gotlänningarna är över sin sevärdhet. Vid vattnet såg jag konstigt nog två vackra svanar och lite småblommor (!) som redan blommat!

Min syster ska flytta ifrån Gotland på fredag, så det var ändå i sista stund som jag besökte henne.. Den 11 februari ska hon till Gambia och jobba! Önska henne lycka till!

Nu är jag tillbaka från manchester. Precis som alltid har det varit underbart! Jag har haft superkul.

Vädret var konstigt nog mycket varmt, runt 10-12 grader! Engelsmännen själva gick ibland runt med t-shirt eller shorts! Tro det eller ej. Sen så insåg jag ju också att det var lättare att inte bära runt på en tjock och tung vinterjacka när man skulle irra runt i butiken och fynda. Jag lärde mig av engelsmännen och sprang ut i tjocktröja istället. Haha. Och visst fyndade jag! Mer än jag ville och trodde faktiskt. Det fanns en butik, Primark hette den. Kvalitén på kläderna var inte på topp, men oj vad billigt det var! Eftersom orginalpriset var billigt blev det superbilligt. Butiken var enorm, och ALLT fanns verkligen. Den butiken rekommenderar jag varmt.

En kväll tittade jag på fotboll också! Manchester City - Blackburn, på Manchester Citys nya fina arena. Hur roligt som helst. Jag ropade och stojjade fastän jag varken visste vad spelarna hette eller hur ramsorna gick! Haha. Det var intressant att se vilken hög säkerhet de hade, jag laddar upp bilder snart så kan man se hur motståndarlagets hejarklack är omringade av vakter. Så om du inte är intresserad av fotboll råder jag dig ändå att någon gång titta på en fotbollsmatch live. Det ÄR roligt.



Mycket mer än såhär hann jag inte göra. Vi bodde mitt i stan så vi var nära allt. Tittade på deras fina bibliotek, och besökte två enorma "mal". Nu ska jag springa iväg och träffa mina kompisar och höra vad de har haft för sig denna gröna jul.

Cheers mate!

Nu har vi bokat resan till England i jul. Vi åker den 23 december och kommer tillbaka den 28. Det blir skönt att komma bort, fastän det bara är några dagar. Egentligen ville vi vara där under nyårshelgen också, men min bror insisterade och ville vara hemma med kompisarna då.

Jag har ju precis fyllt 18 år (den 19 november) så jag kommer också ha det bra här hemma på nyår. Imorgon ska jag ha en maskerad här hemma förresten.. Själv ska jag vara Jasmine i Aladdin :) haha

So long..

Var ska jag börja? Tyvärr så höll jag inte mitt löfte till mig själv att lägga upp bilder och filmer från både Iran och Kroatien under höstlovet. Haha, jag förstår verkligen inte hur folk kunde säga att det sista året på gymnasiet är det slappaste...

Resan till Kroatien var hursomhelst hur rolig som helst. Bussresan var näst intill olidlig, speciellt på nervägen, men nu när man ser tillbaka så var det ändå värt det. Själva tiden på bussen menar jag. Man är ju så nära varandra i bussen, alla hör vad man pratar om, hur man ser ut när man sover och hur ofta man blir kissnödig. På nattåget ner till Malmö sov vi knappt, vi var ju så glada och spända. Nu kan jag inte sluta le när jag tänker på det... Det var spännande att alltid gå runt med sin tunga resväska full av sommarkläder och cyklop. Och med ett par solglasögon på huvudet. Vi åt frukost på Malmö station, ungefär klockan 7 på morgonen. Sen var vi tvungna att ta en promenad till busstationen. Där var tyvärr bussen försenad i någon timme, men vi passade på att lägga oss på golvet i stationen och vila ut. (Tyck nu inte att vi var äckliga, jag och mina vänner gick verkligen in i rollen som luffare! haha).



Bussen kom till slut, och vår klass fick sitta längst bak i bussen på andra våningen. En kille i klassen hade med sig en stereo som vi kunde koppla våra mp3:er till, och musiken rullade på dag och natt, allt från svensk punk till persiskt techno.

Något av höjdpunkterna på nervägen var alla stop som vi gjorde med bussen. Varje gång jag steg av bussen var jag tvungen att springa runt ett varv runt området för att bli av med all min energi. Sedan fanns det alltid något att köpa på de ställena vi stannade, dock var detta inte alltid gott, men det var något att roa sig med.



Dagen efter, vid tvåtiden var vi äntligen framme i Opatija. Hotellet var fint, och vi badade en snabbis i det SJUKT kalla vattnet, innan vi åt lunch. Sedan checkade vi in, och jag och min rumskamrat fick som tur var det allra finaste rummet! Utsikten var helt otrolig, och det var så skönt att vakna med solen i ögonen, och gå ut till balkongen/terassen och se det fina glittrande havet.

Tyvärr höll det fina vädret inte i sig, utan det regnade och åskade nå otroligt en kväll. Mot slutet av resan blev vädret bättre och bättre, och visst uppskattade jag solen ännu mer nu! Vi solade på dagarna och festade (eller iallafall försökte) på kvällarna. Jag antar att det var lite med flit att denna stad, ärligt talat, knappt hade ett enda ställe som man kunde dansa och på. De första kvällarna sprang jag och några tjejer runt för att hitta någonstans att festa på, men utan att lyckas. På en karta hade vi hittat en club som hette något i stil med "dancebar". Vi letade och letade och letade. Till slut så vi en liten skylt som pekade rakt ned i en läskig gränd. Vågade vi verkligen fortsätta letandet? Jag sa: komigen nu tjejer, det är på det här stället eftersom musiken inte ska störa de andra stadsborna och turisterna". Vi småsprang ned för gränden och såg en liten dörr, med ett stort fönster bredvid. Klockan var runt 23:00 och det var stängt. Nu sa jag istället: ja, men det gör inget. De har inte öppnat än bara, det var så på ett ställe i spanien också, vi var där vid halv tolv men folk stod fortfarande utanför eftersom att de inte hade öppnat än". Vi gick fram och tittade. I den stora fönster fanns det bilder på ett tjugotal personer som stod på led i några rader och dansade någon sorts folkdans. Det var trägolv, lamporna var tända. De andra bilderna var på "artisterna", en gammal kvinna som såg ut att sjunga och en gammal man som satt med någon gitarrliknande instrument. Oh nej, suckade vi. Dessutom var öppettiderna från 18:00-21:00!

Resten av kvällarna tillbringade vi istället på en vanlig rätt tråkig bar, och sedan på hotellrummen. Vi hade ändå hur roligt som helst, och jag som var så danssugen pratade med några kroater om den närliggande staden "Rijeka". På fredag skulle vi dit och festa festa festa. Jag planerade upp det hela, kollade taxinummer, namn på de allra bästa discona och busstiderna. Vi åkte dit, blev besvikna, och åkte hem igen. Okej, det var fler människor i barerna, men det fanns ingen som stod upp. Alla satt på sina soffor eller barstolar och drack öl eller någon drink. På det allra bästa av de discona som jag hade fått rekomenderat, stod det 3-4 tjejer runt bordet där de satt och vickade lite på rumpan...

Väl tillbaka på hotellet tänkte vi tillbringa kvällen som vanligt, på ett av hotellrummen. Lyssna på musik, gå ner till baren en sväng och prata och skratta. Men nej. Det här var den sista kvällen och jag vägrade att inte kunna dansa minst en kväll. Detta var en fredag och vi skulle hem dagen efter. Jag är då fortfarande 17 (fyller 18 den 19 November), och mina kompisar kunde ju festa här hemma och var inte lika desperata som jag. Så jag vägrade ge upp. Jag och två tjejkompisar bestämde oss för att testa "Hemingway Bar" där i närheten. Jag kan inte förklara hur glada vi blev när vi hörde att musiken dunkade. Vi småsprang med leendet upp mot öronen och kom äntligen fram. BINGO! Äntligen musik! Äntligen discolampor! Vi fick en kick av att se detta och hade det roligare än du kan tänka dig! Vid femtiden insåg vi att vi hade samling med lärarna vid halv 9, så vi bestämde oss för att gå hem. Visst var det lite läskigt att gå hem vid den tiden, men det var ABSOLUT värt det! Vilket underbart avslut på resan tyckte vi, och givetvis tyckte vi även synd om dom som satt kvar inne på hotellrummen. Men man ska aldrig ge upp förrän man har fått det man söker efter sägs det. :)



Något annat jag vägrade ge upp med var mitt snorklande. Vattnet var så kallt att alla bara doppade i sig innan de gick upp till den värmande solen igen. Jag ville däremot se alla fina fiskar, sjöborrar och livet under ytan. Fastän jag var en levande isbit när jag gick upp ur vattnet var även detta mödan värd.



Under denna klassresa lärde jag mig absolut inte lika mycket som språkresan till Spanien. Men jag kom mycket nära min klass, och fastän man kanske inte tror det så hittade man nya sidor av sina kompisar nästan varje dag, fastän jag har tillbringat de sista åren med dom. Det var någon som sa att man ska resa med någon för att lära känna den personen på riktigt. Jag och min rumskamrat blev mycket bättre kompisar under denna resa, och jag uppmanar er verkligen att försöka dela rum med någon annan än bästisen. I de allra flesta fall får man faktiskt en vän för livet.

Så var det dags för nästa resa. Nu ska jag åka till Opatija i norra Kroatien med min klass. Vi ska vara där en vecka, men jag har inte samma pirr i magen som jag brukar innan en resa. Delvis eftersom jag inte har varit i Sverige mer än 3 veckor, då jag har tillbringat en oslagbar sommar i Iran, men även för att vi ska åka buss hela vägen ner. När jag fick höra att vi inte skulle flyga försökte jag tänka positivt. Men skulle jag verkligen orka sitta i en buss i två hela dagar? Så jag frågade runt i klassen och insåg att många tyckte som jag. Därför tog jag tag i det hela och ringde till både apollo och ving och fick tillslut ett bra förslag till just Kroatien, en vecka med halvpension fast till staden Split. Jag pratade med klassen och lärarna igen, och ungefär halva klassen var för mitt förslag. Trots att denna resa, utan en jobbig bussresa, var några hundra kronor billigare tyckte inte min lärare att vi skulle byta resa. Fördelarna med att åka buss var enligt dem att vi sparade på miljön och hade en fin utsikt att titta på. Men herregud, rätta mig om jag har fel, men man tröttnar på att titta ut ur ett fönster efter några timmar. Dessutom vet jag inte precis om man spar så mycket på miljön av att åka buss. För denna buss skulle med stor sannorlikhet inte åka om min klass inte skulle åka med den, men planet skulle och kommer åka ändå, oberoende på om vi sitter på det eller inte.

Hursomhelst ska jag försöka tänka positivt, hjälp mig gärna med det och berätta några fördelar med bussresan som jag inte ser. Jag är en glad tjej egentligen och jag brukar nöja mig med det jag har. Jag är säker på att jag kommer ha riktigt roligt på bussen också, men ändå...

Nu släpper vi det. Jag var i Iran från 9 juni till 16 augusti. Alltså ungefär två månader och en vecka. Det går inte att förklara vilken känsla jag har i kroppen från den sekunden då jag tar första klivet ut ur flygplatsen. När det blåser varmt i ansiktet, och jag känner lukten av Iran igen. Jag kan ärligt talat inte sluta le då. Våra släktingar som har väntat och väntar på att vi äntligen ska komma, de bara kramar och pussar mig en och en och försöker förklara hur glada de är att se mig. Sen nästa steg är i bilen. I bilen från Mehrabad (flygplatsen) till min mormor. Nu vill man alltid göra allt på samma gång, prata, lyssna och titta ut genom fönstret. Och le såklart. Du behöver inte tro mig men det är vanligt att jag har ont i kinderna på kvällarna eftersom jag har skrattat så mycket under dagen. Ha ha :) Det tredje steget är när man vaknar på morgonen dagen efter. "Var är jag? Inte hemma, inte hos någon kompis. JUSTE IRAAAAAAN!". Sen så fortsätter det så. Jag har alltid någon som bryr sig om mig där, det är alltid någon som visar sin uppskattning. Om jag mot all förmodan skulle be någon om något är den personen bara glad av att kunna göra min glad.

Jag måste förklara lite mer ingående om resorna vi gjorde i landet. Jag har inte laddat upp några bilder eller filmer än heller. Måste nog göra det så fort som möjligt, kanske i helgen, annars kommer ju kroatienresan också. Men jag har ju tagit så himla många bilder och filmer, så att sortera ut de bästa kommer nog ta ett tag.

Nu ska jag borsta tänderna och spela lite piano. Detta års resa till Iran var bättre än vad jag kunde och vågade drömma om, och jag kan knappt vänta till nästa sommar!

Om exakt 12 timmar sitter jag nu på ett flyg. Hm... jag kommer fundera på allt jag har glömt hemma! haha! jag kan ärligt talat inte förstå att jag är påväg till Iran igen. Jag har liksom inte kunnat smälta allt det andra för att kunna förbereda mig för det här.

Förra veckan tog min bror sin student, och veckan innan tog min syster sin tandläkarexamen. Gissa om det har varit jobbigt att förbereda och städa efter två stora fester?

Idag var jag i skolan en sväng på morgonen, lämnade tillbaka lite böcker och sa hejdå. Imorgon ska jag dit en sväng igen, tidigt på morgonen, för att hämta mina betyg. Kom typ precis hem från en studentfest så jag ligger inte så bra till i planeringen.

När jag läser det här igen sitter jag säkert i min kusins rum i Teheran och bara skrattar åt alla skrämmande käslor jag känner nu.

Vi ses. Khodafes <3

Nu har jag hunnit ladda upp några av bilderna från Spanien. Såg att man kunde ladda upp filmer nu också, så jag får se om jag lyckas göra det snart.

Om mindre än en månad, den 14 juni, ska vi till Iran. Jag är helt sjukt nervös. Det känns som om det kommer bli lite mer annorlunda nu än för några år sedan, när jag var yngre. Jag har börjat tveka lite nu, och det känns som om jag istället borde ha planerat att åka till stranden för att sola istället. Men jag kommer nog ändra mig igen. Och igen, och igen.. haha.

Jag är lite stressad också, har jättemycket att göra. Först och främst har vi många inlämningar och prov nu i slutet av året. Sen så ska jag hinna hitta två fina klänningar till min storebrors studentfest och min storesysters examen. Jag måste hitta lite presentera att ta med till mina släktingar. Och dessutom så måste jag hinna träffa mina kompisar eftersom jag är borta hela sommaren.

Men nu kan jag iallafall kryssa rutan där jag hade skrivit att jag skulle ladda upp Spanien-bilderna. Juste! Jag kan ju skicka iväg de jag ska framkalla nu på en gång.

Peace!

(haha gissa vem som gjorde mål idag? SCHMACK!)

Yeeeeeeeho, nu är det bara fyra dagar kvar. Exakt 78 timmar och 30 minuter tills planet avgår. Haha ;D

Först såg jag resan som en chans att bara komma ifrån allting. Bort från familjen, skolan, mitt rum och träningarna. Jag skulle vara helt fri. Jag skulle ha fått komma tillbaka till hotellet vilken tid jag ville, umgås med exakt vilka jag ville och så... För en vecka skulle jag vara hur oansvarlös och fri som helst. haha :D

Men sen så fick vi ju reda på att vi inte skulle bo på hotell längre. Nepp. Nu skulle vi tydligen bo hos andra familjer. Okej, jag vet. Det är något man inte kan uppleva många gånger, hotell kan man ju alltid bo på. Okej, jag vet. Vi ska ju faktist på språkresa, och vi kommer lära oss tusen gånger mer om vi pratar med våra familjer där varje dag. Men ändå... Tänk om de ber oss vara hemma senast 12 typ... Det måste ju jag respektera, hur mycket jag än inte håller med.

Fast det kommer bli helt sjukt kul ändå. Jag vet det. Och det finns ju ett ordspråk som säger att man ska resa med sina vänner för att lära känna dem. Perfekt för mig och Sofie som börjar bli bättre och bättre kompisar... Jag tittade på temperaturen i Málaga igår, och då stod det att det blir 21 grader på lördag. Inte illa!

Nu ska jag se om jag kan planera vad jag ska göra av mitt sportlov imorrn, efter jobbet.

Besos <3

Vår resa till Tunisien förra sommaren var näst intill perfekt! Sousse och Port el Kantaoui är en blandning av det mesta. Från de toplessa turisterna till kvinnorna med slöja. Jag upplevde charter och mitt hemland, Iran, på samma gång! Vattnet var blått, vädret perfekt och sevärdheterna många. Självklart blev man lurad flera gånger, och köpte varor alldeles för dyrt. Men att stå och pruta är bara det ett nöje när man blir bjuden på te i varje liten butik.

Glöm inte att besöka El Jem, ungefär 2-3 timmars bilresa ifrån Sousse. Det är en välbevarad amfiteater där filmen "Gladiatorn" spelades in. Jag kände det verkligen krypa i ryggraden när man stod i en av fängelsehålorna. Värt att upplevas!