Jasmines blogg / September 2007

Så var det dags för nästa resa. Nu ska jag åka till Opatija i norra Kroatien med min klass. Vi ska vara där en vecka, men jag har inte samma pirr i magen som jag brukar innan en resa. Delvis eftersom jag inte har varit i Sverige mer än 3 veckor, då jag har tillbringat en oslagbar sommar i Iran, men även för att vi ska åka buss hela vägen ner. När jag fick höra att vi inte skulle flyga försökte jag tänka positivt. Men skulle jag verkligen orka sitta i en buss i två hela dagar? Så jag frågade runt i klassen och insåg att många tyckte som jag. Därför tog jag tag i det hela och ringde till både apollo och ving och fick tillslut ett bra förslag till just Kroatien, en vecka med halvpension fast till staden Split. Jag pratade med klassen och lärarna igen, och ungefär halva klassen var för mitt förslag. Trots att denna resa, utan en jobbig bussresa, var några hundra kronor billigare tyckte inte min lärare att vi skulle byta resa. Fördelarna med att åka buss var enligt dem att vi sparade på miljön och hade en fin utsikt att titta på. Men herregud, rätta mig om jag har fel, men man tröttnar på att titta ut ur ett fönster efter några timmar. Dessutom vet jag inte precis om man spar så mycket på miljön av att åka buss. För denna buss skulle med stor sannorlikhet inte åka om min klass inte skulle åka med den, men planet skulle och kommer åka ändå, oberoende på om vi sitter på det eller inte.

Hursomhelst ska jag försöka tänka positivt, hjälp mig gärna med det och berätta några fördelar med bussresan som jag inte ser. Jag är en glad tjej egentligen och jag brukar nöja mig med det jag har. Jag är säker på att jag kommer ha riktigt roligt på bussen också, men ändå...

Nu släpper vi det. Jag var i Iran från 9 juni till 16 augusti. Alltså ungefär två månader och en vecka. Det går inte att förklara vilken känsla jag har i kroppen från den sekunden då jag tar första klivet ut ur flygplatsen. När det blåser varmt i ansiktet, och jag känner lukten av Iran igen. Jag kan ärligt talat inte sluta le då. Våra släktingar som har väntat och väntar på att vi äntligen ska komma, de bara kramar och pussar mig en och en och försöker förklara hur glada de är att se mig. Sen nästa steg är i bilen. I bilen från Mehrabad (flygplatsen) till min mormor. Nu vill man alltid göra allt på samma gång, prata, lyssna och titta ut genom fönstret. Och le såklart. Du behöver inte tro mig men det är vanligt att jag har ont i kinderna på kvällarna eftersom jag har skrattat så mycket under dagen. Ha ha :) Det tredje steget är när man vaknar på morgonen dagen efter. "Var är jag? Inte hemma, inte hos någon kompis. JUSTE IRAAAAAAN!". Sen så fortsätter det så. Jag har alltid någon som bryr sig om mig där, det är alltid någon som visar sin uppskattning. Om jag mot all förmodan skulle be någon om något är den personen bara glad av att kunna göra min glad.

Jag måste förklara lite mer ingående om resorna vi gjorde i landet. Jag har inte laddat upp några bilder eller filmer än heller. Måste nog göra det så fort som möjligt, kanske i helgen, annars kommer ju kroatienresan också. Men jag har ju tagit så himla många bilder och filmer, så att sortera ut de bästa kommer nog ta ett tag.

Nu ska jag borsta tänderna och spela lite piano. Detta års resa till Iran var bättre än vad jag kunde och vågade drömma om, och jag kan knappt vänta till nästa sommar!