Jasmines blogg / November 2007

Nu har vi bokat resan till England i jul. Vi åker den 23 december och kommer tillbaka den 28. Det blir skönt att komma bort, fastän det bara är några dagar. Egentligen ville vi vara där under nyårshelgen också, men min bror insisterade och ville vara hemma med kompisarna då.

Jag har ju precis fyllt 18 år (den 19 november) så jag kommer också ha det bra här hemma på nyår. Imorgon ska jag ha en maskerad här hemma förresten.. Själv ska jag vara Jasmine i Aladdin :) haha

So long..

Var ska jag börja? Tyvärr så höll jag inte mitt löfte till mig själv att lägga upp bilder och filmer från både Iran och Kroatien under höstlovet. Haha, jag förstår verkligen inte hur folk kunde säga att det sista året på gymnasiet är det slappaste...

Resan till Kroatien var hursomhelst hur rolig som helst. Bussresan var näst intill olidlig, speciellt på nervägen, men nu när man ser tillbaka så var det ändå värt det. Själva tiden på bussen menar jag. Man är ju så nära varandra i bussen, alla hör vad man pratar om, hur man ser ut när man sover och hur ofta man blir kissnödig. På nattåget ner till Malmö sov vi knappt, vi var ju så glada och spända. Nu kan jag inte sluta le när jag tänker på det... Det var spännande att alltid gå runt med sin tunga resväska full av sommarkläder och cyklop. Och med ett par solglasögon på huvudet. Vi åt frukost på Malmö station, ungefär klockan 7 på morgonen. Sen var vi tvungna att ta en promenad till busstationen. Där var tyvärr bussen försenad i någon timme, men vi passade på att lägga oss på golvet i stationen och vila ut. (Tyck nu inte att vi var äckliga, jag och mina vänner gick verkligen in i rollen som luffare! haha).



Bussen kom till slut, och vår klass fick sitta längst bak i bussen på andra våningen. En kille i klassen hade med sig en stereo som vi kunde koppla våra mp3:er till, och musiken rullade på dag och natt, allt från svensk punk till persiskt techno.

Något av höjdpunkterna på nervägen var alla stop som vi gjorde med bussen. Varje gång jag steg av bussen var jag tvungen att springa runt ett varv runt området för att bli av med all min energi. Sedan fanns det alltid något att köpa på de ställena vi stannade, dock var detta inte alltid gott, men det var något att roa sig med.



Dagen efter, vid tvåtiden var vi äntligen framme i Opatija. Hotellet var fint, och vi badade en snabbis i det SJUKT kalla vattnet, innan vi åt lunch. Sedan checkade vi in, och jag och min rumskamrat fick som tur var det allra finaste rummet! Utsikten var helt otrolig, och det var så skönt att vakna med solen i ögonen, och gå ut till balkongen/terassen och se det fina glittrande havet.

Tyvärr höll det fina vädret inte i sig, utan det regnade och åskade nå otroligt en kväll. Mot slutet av resan blev vädret bättre och bättre, och visst uppskattade jag solen ännu mer nu! Vi solade på dagarna och festade (eller iallafall försökte) på kvällarna. Jag antar att det var lite med flit att denna stad, ärligt talat, knappt hade ett enda ställe som man kunde dansa och på. De första kvällarna sprang jag och några tjejer runt för att hitta någonstans att festa på, men utan att lyckas. På en karta hade vi hittat en club som hette något i stil med "dancebar". Vi letade och letade och letade. Till slut så vi en liten skylt som pekade rakt ned i en läskig gränd. Vågade vi verkligen fortsätta letandet? Jag sa: komigen nu tjejer, det är på det här stället eftersom musiken inte ska störa de andra stadsborna och turisterna". Vi småsprang ned för gränden och såg en liten dörr, med ett stort fönster bredvid. Klockan var runt 23:00 och det var stängt. Nu sa jag istället: ja, men det gör inget. De har inte öppnat än bara, det var så på ett ställe i spanien också, vi var där vid halv tolv men folk stod fortfarande utanför eftersom att de inte hade öppnat än". Vi gick fram och tittade. I den stora fönster fanns det bilder på ett tjugotal personer som stod på led i några rader och dansade någon sorts folkdans. Det var trägolv, lamporna var tända. De andra bilderna var på "artisterna", en gammal kvinna som såg ut att sjunga och en gammal man som satt med någon gitarrliknande instrument. Oh nej, suckade vi. Dessutom var öppettiderna från 18:00-21:00!

Resten av kvällarna tillbringade vi istället på en vanlig rätt tråkig bar, och sedan på hotellrummen. Vi hade ändå hur roligt som helst, och jag som var så danssugen pratade med några kroater om den närliggande staden "Rijeka". På fredag skulle vi dit och festa festa festa. Jag planerade upp det hela, kollade taxinummer, namn på de allra bästa discona och busstiderna. Vi åkte dit, blev besvikna, och åkte hem igen. Okej, det var fler människor i barerna, men det fanns ingen som stod upp. Alla satt på sina soffor eller barstolar och drack öl eller någon drink. På det allra bästa av de discona som jag hade fått rekomenderat, stod det 3-4 tjejer runt bordet där de satt och vickade lite på rumpan...

Väl tillbaka på hotellet tänkte vi tillbringa kvällen som vanligt, på ett av hotellrummen. Lyssna på musik, gå ner till baren en sväng och prata och skratta. Men nej. Det här var den sista kvällen och jag vägrade att inte kunna dansa minst en kväll. Detta var en fredag och vi skulle hem dagen efter. Jag är då fortfarande 17 (fyller 18 den 19 November), och mina kompisar kunde ju festa här hemma och var inte lika desperata som jag. Så jag vägrade ge upp. Jag och två tjejkompisar bestämde oss för att testa "Hemingway Bar" där i närheten. Jag kan inte förklara hur glada vi blev när vi hörde att musiken dunkade. Vi småsprang med leendet upp mot öronen och kom äntligen fram. BINGO! Äntligen musik! Äntligen discolampor! Vi fick en kick av att se detta och hade det roligare än du kan tänka dig! Vid femtiden insåg vi att vi hade samling med lärarna vid halv 9, så vi bestämde oss för att gå hem. Visst var det lite läskigt att gå hem vid den tiden, men det var ABSOLUT värt det! Vilket underbart avslut på resan tyckte vi, och givetvis tyckte vi även synd om dom som satt kvar inne på hotellrummen. Men man ska aldrig ge upp förrän man har fått det man söker efter sägs det. :)



Något annat jag vägrade ge upp med var mitt snorklande. Vattnet var så kallt att alla bara doppade i sig innan de gick upp till den värmande solen igen. Jag ville däremot se alla fina fiskar, sjöborrar och livet under ytan. Fastän jag var en levande isbit när jag gick upp ur vattnet var även detta mödan värd.



Under denna klassresa lärde jag mig absolut inte lika mycket som språkresan till Spanien. Men jag kom mycket nära min klass, och fastän man kanske inte tror det så hittade man nya sidor av sina kompisar nästan varje dag, fastän jag har tillbringat de sista åren med dom. Det var någon som sa att man ska resa med någon för att lära känna den personen på riktigt. Jag och min rumskamrat blev mycket bättre kompisar under denna resa, och jag uppmanar er verkligen att försöka dela rum med någon annan än bästisen. I de allra flesta fall får man faktiskt en vän för livet.